Te tälja å skapa figurer i trä,
å löckas få te't så dä syns va dä ä.
Dä ä ena kônst sum behärskas av få,
e kônst sum en så fascineras å.

Tänk å kunna gôra nôt sånt mä en kniv,
få fram så dä känns sum dä vore ve liv.
E käring så sur sum en vildapelkart,
e renhjord sum drar över fjället mä fart.

Två dränga sum slôss elle drar fingerkrok,
å prosten sum mässar ur böckernas bok.
En länsman sum står dár så mäktir å stor,
å barnet sum orolit tyr se te mor.

Ja detta ä kônst dä, när kônst ä sum bäst,
Så i sum behärskar't, bli kvar ve er läst.
å fortsätt er skapane kônstverksamhet,
sum vi kan få njuta å, vi sum går bet.

Vesst har en försökt tälja gubba å djur,
men va blir dä åt? Jo en löjlir figur.
sum knapparst ä likt dä en tänkt dä sa bli,
i brest på förmåga å på fantasi.

Dä blir bare kaser å stecker å spån,
resultatet dä blir på den låge nivån,
att en måste inse, dähäringa ä,
mest lämpat te tänna i spisen mä.

Så ära å tack te er alla sum kan,
få te sånna kônstvark, å gôrat for hann.
Vi löfter på hatten a blottar vår skult,
för alla frå Lappland te Döderhult.